Ibland snubblar man över musik som har förmågan att ge en rysningar. Det händer inte särskilt ofta, men varje gång det händer mig så känns det alltid precis lika magiskt som det gjorde förra gången. En iskall skälvning ilar genom kroppen, vandrar upp längs ryggraden, ut i bröstkorgen där den sedan dröjer kvar och får hjärtat att bulta en aning hårdare.
Den är rätt besynnerlig, den där känslan. Känslan som ofta tycks infinna sig när vi människor blir berörda av saker vi upplever som vackra. En känsla av välbehag och häpnad som samtidigt tycks kunna framkalla en våg av något som liknar förtvivlan. Ögonen fylls med tårar utan att man riktigt vet varför man gråter. Andningen blir ytligare, blicken fästs någonstans långt, långt bort men utan att se, och på något sätt känns det som att hjärtat håller på att slitas ut ur kroppen.
Besynnerlig som sagt, den där känslan. I mitt fall tror jag det ofta handlar om att av en händelse hitta musik där texten råkar komma åt lite för långt in. Att få höra sjungna ord som träffar mitt i prick, som öppnar portar till ställen man valt att ignorera, gömma undan eller kanske inte ens vetat om existerade.
Bitterljuv är den, den där känslan. Men ändå - så förbannat underbar.
2 kommentarer:
Vilken fin text Malin. Du beskriver känslan klockrent.
Tack. Visste inte ifall någon annan skulle känna igen sig, kul att du var en av dom som gjorde det <3
Skicka en kommentar