Dilemma

Alright hörrni, det är söndag! Dags för ett härligt litet, ångestfyllt vad-fan-ska-jag-göra-med-mitt-liv-inlägg.

Igårkväll var jag hemma hos D. Vi lagade vegetarisk lasagne. Eller rättare sagt; HAN lagade lasagne. Jag själv fick göra något som var mer kompatibelt med mina s.k. cooking-skills , närmare betstämt hacka tomater och gurka. Efter maten så lade vi oss, obehagligt mätta i soffan för att se på Disneyfilmen Up. Ni vet, den där hyllade rullen om en gammal surkart som bestämmer sig för att blåsa upp tusentals heliumballonger och flyga iväg på äventyr med sitt hus för att förverkliga sin döda hustrus barndomsdröm, men av misstag får med sig en knubbig, överhjälpsam liten scoutgosse som fripassagerare. Väldigt charmig story. Originell och gullig, fast utan att den blir sådär kväljande sockersöt. Ger den fyra starka klappor av fem möjliga.

När jag senare på kvällen stod i D’s badrum och borstade tänderna för att få bort de sista resterna ostbågar, då ringde plötsligt mobilen. Samtalet kom från Göteborg, från mina två finaste, värmländska jäntor. De befann sig på någon hemmafest och ville bara ringa för att fråga hur det var och berätta att de tänkte på mig. Vi pratar en stund, och så fort vi lägger på så sticker det omedelbart till i hjärtat. Saknar dem något enormt. Känns så oerhört fel att dom är där och att jag är… här. Att vi lever separata liv. Att de minnen vi som vi just nu skapar på olika håll, egentligen är sådana som vi är menade att skapa tillsammans.

Tankarna på en eventuell flytt åt nordväst börjar flyga runt i huvudet igen. Förvirringen. Villrådigheten. Känslan av hur oerhört rätt Göteborg känns, men även vetskapen om hur oerhört svårt det skulle vara att behöva lämna Lund och det liv jag har här bakom mig. Har bara ett par månader på mig nu. Datumet för när livets väg kommer att dela sig i två närmar sig, men fortfarande så har jag ingen aning om huruvida jag vill styra min ratt åt vänster eller åt höger.

Släcker i badrummet och går in i köket. D står och diskar, ryggen vänd mot mig. Jag går fram och slår armarna runt hans midja, varpå han vänder sig om, ler och håller mig tätt intill sig medan jag under tystnad begraver ansiktet i hans hals. Hur är det möjligt att ha sitt hjärta på ett ställe, men samtidigt känna att man kanske hör hemma någon annanstans?