Jag lägger på luren. Har hört vartenda ord men tycks inte riktigt kunna förstå deras innebörd. Sånt här händer bara inte. Inte i verkligheten. På TV kanske, i andra familjer, någon som känner nån som känner nån. Inte i min släkt, inte en av de människor som jag älskar mer än allt annat på denna jord.
Jag sätter mig i soffan. Stirrar på TV-rutan men ser ingenting. Uppfattar ingenting. Inga sinnen verkar fungera. Koncentrerar mig på att försöka andas normalt och reda ut alla miljoner tankar som skriker i huvudet.
Alla minnesbilder av dig bara fladdrar förbi. Dig, sittandes i din pappas knä på en trädgårdsstol utanför mitt barndomshem, jollrandes medan han läser Skönheten och odjuret och du sömndrucket ligger lutad mot hans axel. Du och jag, med blickar som möts medan vi skriker av skräckblandad förtjusning när berg-och-dalbanan på Disneyland störtdyker ner för den största backen. Dig, klädd i en citrongul sommarkänning, spanandes över det stora havet av studenter för att hitta din storebror och stolt få hänga de tre rosorna du håller i din händer kring hans hals. Dig, som den vackra 18-åringen som inte ens hunnit börja leva sitt liv, men som nu tvingas till en framtid du själv inte har valt.
Vill inte vara här. Önskar att jag kunde vara vid din sida. Hålla din hand, pussa på den. Säga att ”allt kommer bli bra” om och om igen eftersom jag inte kan hitta de rätta orden att säga. Fråga dig om du visste? Om du åtminstone hade en aning om hur allt egentligen förhöll sig? Var det så att du bara inte orkade med sanningen? Var den för ofattbar för att kunna erkännas, ens för dig själv?
Lilla älskade J. Att något så magiskt kan vara förenat med sådan ångest och förtvivlan. Det är inte rätt, inte mot någon av er.
3 kommentarer:
Oj då vad har hänt?
Honey, det här låter jobbigt.
Calle: Tack för att du är världens finaste!
Kajsa: "Jobbigt" är ett understatement, fast det är definitivt inte mig det är synd om. Kan berätta mer när vi ses... vilket ju är om bara några dagar!
Skicka en kommentar