Det känns som om det hänt väldigt ofta på sistone. Att band och artister som jag gått och burit på, såväl i min iPod som i mitt hjärta, sedan flera år tillbaka plötsligt går och blir... ja, kända? Och nu verkar det vara dags igen. Bon Iver, som jag älskat med sådan hetta och sådan intensivitet under så lång tid nu att det känns som om jag aldrig gjort annat, ska tydligen figurera på soundtracket till vampyrkärleks-rullen New Moon. Med andra ord så är det bara en tidsfråga innan varenda fnittrig, tandställnings-prydd trettonåring på norra jordklotet går runt och nynnar på texterna till Blood bank och Skinny love, en framtidsvision som gör mig lite lätt illamående.
För mig så är Justin Vernon och dennes musik en bit av det förflutna, av ett suddigt men ändå distinkt minne, av en tid då jag utgjorde ena halvan av ett vi som idag inte finns längre. Nu kommer han snart att tillhöra alla. Inte längre vara min egen. Inte längre vara den där hemliga lilla tillflyktsorten som var min trygga famn alla de gångar jag kämpade med känslor jag själv inte kunde sätta ord på. Nu verkar det som att jag blir tvungen att släppa taget, trots att hjärtat utan tvivel kommer brista litegrann på kuppen.
Fast när sanningen ska fram, hur kan jag inte vilja att andra människor också ska få uppleva något så magiskt som detta:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar