D var här igårkväll. Vi tittade på The Shining, åt chilinötter och diskuterade huruvida denna rulle möjligen kan vara den bästa skräckfilmen genom tiderna. Han påstod att Exorcisten höll den titeln. Jag ansåg att han hade fel, eftersom jag älskar Stanley Kubricks filmer och säkert har sett The Shining minst 7 gånger.
”Kan vi inte bara agree to disagree?” säger han efter 10 minuters menlös debatt och ler milt mot mig.
”Okej” muttrar jag tjurigt, tittar ner i knät så att jag slipper möta hans blick. Jag kan inte bråka med honom när han ser på mig på det där sättet, en svaghet jag är helt övertygad om att han vid det här laget måste ha upptäckt.
Fast det som skrämmer mig mest är inte hans vetskap om detta, utan det faktum att jag inte har något emot att han vet. En känsla som får mig att inse att jag nu officiellt är på väg ut på djupt vatten. Skymten av land börjar sakta men säkert försvinna vid horisonten och jag saknar både flytväst och tillräckliga simkunskaper för att kunna klara av en eventuell kapsejsning.
Känner mig totalt vettskrämd av detta. Fast samtidigt vet jag ju att det inte spelar någon roll. Jag är redan fast. Risken att sjunka finns onekligen där, men för honom är jag nog villig att trampa vatten så länge det behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar